Man känner sig duktig. När jag ger mig ut i spåret känner jag mig väldigt duktig och väldigt nyttig. Det är en positiv känsla, en som liksom ger mersmak. Även om jag inte kan mäta mig med andra vad gäller tider och distanser, så kan jag ändå känna mig nöjd med min instats. Det är klart det är skillnad på om man släpar runt på ca 100 kilo i spåret, eller om man väger 65 kilo.
När jag tränar på gymmet kan jag ibland känns mig väldigt malplacerad, jag sneglar på de andra och tycker de är så duktiga och smala och vältränade. Jag har löst detta genom att jag försöker gå dit vid de tider då det inte är så himla många andra där. Och är det mycket folk där så får jag försöka bita ihop och inse att jag nog knappast är så viktig att de andra har tid att titta på mig, de är ju där för att träna själva. *L*
Dessutom är det så otroligt trevliga människor som jobbar där, så jag känner mig alltid välkommen. Jag kan ställa hur dumma frågor som helst om de olika maskinerna och de svarar och instruerar så snällt.
När jag tränar på gymmet kan jag ibland känns mig väldigt malplacerad, jag sneglar på de andra och tycker de är så duktiga och smala och vältränade. Jag har löst detta genom att jag försöker gå dit vid de tider då det inte är så himla många andra där. Och är det mycket folk där så får jag försöka bita ihop och inse att jag nog knappast är så viktig att de andra har tid att titta på mig, de är ju där för att träna själva. *L*
Dessutom är det så otroligt trevliga människor som jobbar där, så jag känner mig alltid välkommen. Jag kan ställa hur dumma frågor som helst om de olika maskinerna och de svarar och instruerar så snällt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar