I dag kom dottern på besök för att stanna några dagar. Det är alltid lika trevligt, och eftersom hon är PT så gäller det ju att passa på att träna lite med henne.
Alltså åkte vi ner på Actic för ett pass på löpbandet. (men jag vill egentligen hellre springa ute, men FY vilket skrutt-väder!)
Vi klev upp på löpbandet och drog i gång. Dottern springer ju som om nån var efter henne, så henne försöker jag inte ens tävla med. Jag startade med att gå 500 meter som uppvärmning, som vanligt, sen drog jag upp bandet på 8.8. Minst 6 km var målet, så det gällde att stänga av hjärnan för att inte dö av leda.
Hela kroppen kändes pigg, så jag var egentligen inte orolig, jag var rätt säker på att klara mina 6 km så ganska snabbt satte jag målet på 6,5 km - eller gärna 7.
Vid 5 km trodde jag att jag skulle få spunk, det är ju så trist att bara stå där och nöta, men jag fortsatte... och fortsatte... och fortsatte. Sekunderna på löpbandet går långsammare än hos tandläkaren, och då går det verkligen långsamt!
Men, 52 minuter senare (ja, och 3 sekunder då) klev jag av bandet efter att ha joggat 7 km. Så långt har jag inte joggat sen i september, så jag kände mig väldigt nöjd. Särskilt som jag har en skaplig träningsvärk i dag, efter gårdagens PT-pass med Hanna.
Nu tycker jag att vi bestämmer att snö och is ska försvinna från alla cykelbanor, och det snabbt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar