Vi har alla stött på dem, de som faktiskt borde gå ner i vikt, börja motionera och definitivt äta bättre - men som av olika skäl inte gör det. Varför det inte gör det finns det många skäl till, och eftersom jag själv tagit nästan 40 år på mig att komma till insikt lägger jag ingen värdering i detta, tvärtom är jag också en världsmästare på undanflykter.
Däremot kan jag inte låta bli att fundera över omgivningen... Vad kan omgivningen göra för att hjälpa och stötta?
Jag har en vansinnig tur. Jag har en sambo som ställer upp, en dotter som peppar, kollegor som hejar på, en PT som är suverän och ett underbart gym att gå till när jag ska träna. Men alla har inte det.
Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle ha gått för mig om jag inte haft allt stöd runt om mig, men jag är rätt säker på att medaljen från Tjejmilen inte skulle ha hängt här hemma och jag är ännu mer säker på att min träning inte alls skulle vara lika regelbunden (troligen skulle den vara obefintlig). Hur mitt blodsocker skulle ligga vill jag inte ens tänka på...
Vad är det då som gör att alla inte får samma stöd? Jag tror inte det finns en enda sambo/make/förälder i världen som medvetet göder sina nära och kära av illvilja, som medvetet vilseleder dem från träning och nyttig mat... Eller...? Är det så att vissa tycker att det är bra att andra också äter fel och motionerar för lite? Att det, på något vis, legitimerar eget dåligt leverne? Kanske...
Är man omtänksam om man låter ens partner äta vad han/hon vill och inte uppmuntrar till motion - eller är man bara obetänksam? Är man omtänksam om man vill att ens nära och kära ska leva så nyttigt de bara kan, för att vi ska få leva länge och vara friska - eller är vi bara tjatiga och tråkiga? Är vi elaka och lägger vi oss i om vi säger till våra anhöriga att de behöver förändra sin livsstil - eller är vi bara omtänksamma och bryr oss om?
Hur har du det? Har du stöd från din omgivning eller kommer din sambo hem med pizza fast du bestämt dig för att äta nyttigt, klagar barnen på att att du är borta för mycket när du åker och tränar, bjuder svärmor på tårta och blir sur när du inte äter, frestar kollegor med choklad och pikar dig när du avstår.... ??
Har du, tydligt och bestämt, talat om vad du behöver för stöttning från din omgivning - eller tror du att de kan läsa dina tankar...? *L*
Däremot kan jag inte låta bli att fundera över omgivningen... Vad kan omgivningen göra för att hjälpa och stötta?
Jag har en vansinnig tur. Jag har en sambo som ställer upp, en dotter som peppar, kollegor som hejar på, en PT som är suverän och ett underbart gym att gå till när jag ska träna. Men alla har inte det.
Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle ha gått för mig om jag inte haft allt stöd runt om mig, men jag är rätt säker på att medaljen från Tjejmilen inte skulle ha hängt här hemma och jag är ännu mer säker på att min träning inte alls skulle vara lika regelbunden (troligen skulle den vara obefintlig). Hur mitt blodsocker skulle ligga vill jag inte ens tänka på...
Vad är det då som gör att alla inte får samma stöd? Jag tror inte det finns en enda sambo/make/förälder i världen som medvetet göder sina nära och kära av illvilja, som medvetet vilseleder dem från träning och nyttig mat... Eller...? Är det så att vissa tycker att det är bra att andra också äter fel och motionerar för lite? Att det, på något vis, legitimerar eget dåligt leverne? Kanske...
Är man omtänksam om man låter ens partner äta vad han/hon vill och inte uppmuntrar till motion - eller är man bara obetänksam? Är man omtänksam om man vill att ens nära och kära ska leva så nyttigt de bara kan, för att vi ska få leva länge och vara friska - eller är vi bara tjatiga och tråkiga? Är vi elaka och lägger vi oss i om vi säger till våra anhöriga att de behöver förändra sin livsstil - eller är vi bara omtänksamma och bryr oss om?
Hur har du det? Har du stöd från din omgivning eller kommer din sambo hem med pizza fast du bestämt dig för att äta nyttigt, klagar barnen på att att du är borta för mycket när du åker och tränar, bjuder svärmor på tårta och blir sur när du inte äter, frestar kollegor med choklad och pikar dig när du avstår.... ??
Har du, tydligt och bestämt, talat om vad du behöver för stöttning från din omgivning - eller tror du att de kan läsa dina tankar...? *L*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar