Så klart jag vågade...

Vågade köra Gröna Milen alltså.

Inte så att den är farlig på något vis, den är tvärtom ganska snäll. Däremot var jag inte så där superladdad att dra i väg. Regnet hängde i luften och klockan hann bli lite mer än jag tänkt innan jag kom upp till spåret.

Men - som vanligt höll jag på att skriva - så glömmer man såna där tankar bara man kommer i gång. Jag höll igen lite för att inte vara helt slut och lockas att gena över till Gula efter ca 5 km. När jag kom till övergången så kände jag mig visserligen trött men alls inte slut, så jag höll till höger och gav mig ut på andra halva av den Gröna Milen. Regnet hängde hela tiden i luften men jag fick nog inte mer än 10 droppar på mig, så det var helt perfekt springväder. Farten kändes inte mördande, man jag var ute efter att klara hela milen, inte efter att slå personligt rekord.

När jag hade 1 km kvar tittade jag på klockan och insåg att jag ändå hade en rätt bra tid (med mina mått mätt, som vanligt) och det gav lite ny energi. Jag erkänner att jag är en sekundjägare, det är så himla kul när man kan mäta sina framsteg så tydligt.

När jag satte foten på min start-och-stopp-sten (jag har en sten där jag alltid startar och stoppar för att inte lockas att liksom stanna av lite för tidigt) stoppade klockan på 1:14:27.

Och jag tror faktiskt det är mitt personbästa, jag tror inte jag varit under de där magiska 75 min tidigare...