Vilket håll (utan ?)

För att få lite motion i dag valde jag att jogga hem från radhuset, via en liten extra runda i spåret för att få ihop några kilometer.

Ganska snart kände jag av håll, ett håll som gav sig när jag slutade jogga men kom tillbaka efter några hundra meters jogg. Det är bara att inse att jag är i världens formsvacka just nu. Jag ska försöka få till fler joggingpass, flytten är ju snart klart (he he, optimisten har talat). Det är kanske bättre med fler, men kortare pass, för att komma i gång igen.

I morgon ska jag möta kyl-och-frys-mannen vid radhuset strax efter kl 10. Blir perfekt att jogga dit, ta emot leveransen och sedan jogga hem igen.

Jag ger mig liksom inte, jag ska komma tillbaka till klara-att-jogga-en-mil-formen.

Är du dum, eller...?

Jag var uppe tidigt i morse.Jag skjutsade maken till jobbet, for till Bilia för att byta en lampa, åkte till radhuset med ett litet lass prylar och for sen till tippen med ett gäng sopsäckar vi fyllt i helgen. Eftersom regnet vräkte ner var det rätt skönt att åka hem sen, byta kläder och dimpa ner i soffan framför tv:n. Inte nog med det, jag hade turen att hamna framför tv-shop.

KÄRA NÅN!

Jag vet inte vad som är värst. Att de tror att vi tjockisar är tillräckligt dumma i huvudet för att köpa deras mirakelprodukter - eller att vi faktiskt ÄR det och köper skiten.

Jag menar, har du nånsin hört någon (förutom de i reklamen då) som haft nån som helst nytta av tv-shops gå-ner-i-vikt-utan-att-anstränga-dig-att-dugg-produkter?

Det senaste tillskottet i den suspekta varugruppen är nog Smart Tone. En liten massage-pryttel som ska massera sönder fettdepåerna i kroppen på något vis. Genom denna milda massage ska celluliter försvinna, gäddhänget ska bli ett minne blott och bilringar trollas bort utan vare sig motion eller ändrad kost.

På allvar - borde det inte vara olagligt att sälja sånt skräp?

Attans, fler har visst kommit på samma idé

Jag såg just på Aftonbladet.se att det är extra skatt på fett i Danmark. Nu tycker någon läkare att det ska införas här i Sverige också.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article15024582.ab

Jag håller med - delvis. Inför en tredubbel moms på onyttigheter som godis, chips, läsk och kakor. Momsbefria frukt och grönsaker.

Folk kommer ändå att köpa godis, men förhoppningsvis inte lika mycket. Några kommer också att välja en frukt istället för en chokladbit när de är hungriga på väg hem från jobbet.

Nästa steg är att införa förbud (och dryga böter som straff) mot att ha allt godis just vid kassorna på affärerna. Längst ner i hörnet, bakom toapapper och rengöringsmedel, är en bättre placering. Jag lovar, vill man köpa godis hittar man dit ändå. *L*

Helga vilodagen

I dag valde jag att inte köra så hårt. Kroppen protesterade liksom, träningsvärk mest överallt i morse när jag klev upp.

Alltså har vi bara drällt i affärer för att hitta lampor, spegel, handdukshängare och sånt till badrummet, vi har monterat ner vår gamla tv-möbel, vi har plockat ner allt icke-packat från vindsförrådet, lagat mat, fixat en byrå och sedan mest bara slötittat på tv eller bläddrat i nån tidning så där.

Jisses vad saker man äger. Det märks mycket väl när man ska flytta. Det känns som om vi skulle kunna fylla ett mindre slott, utan problem.

Nån som vill ha ett par datorbord, förresten? Helt gratis bara de försvinner härifrån innan 5/7.

I morgon får det bli en sväng till soptippen, en eller eller ett par vändor till radhuset med saker och dessutom en runda i joggingspåret.

Det går åt rätt håll - tror jag

I dag joggade jag hem från radhuset. På något sätt har jag känt att kroppen, och framför allt flåset, har varit bättre i går och i dag. Det kan vara inbillning eller önsketänkande, men hoppet är det sista som överger en, det vet man ju.

Efter att ha klättrat upp och ner på en pall i flera dagar, först för att riva ner gamla tapeter, sedan spackla och slipa och slutligen sätta upp nya tapeter, så känns kroppen som om jag deltagit i ett maratonpass step up. Men såna bagateller hindrar inte mig. Jag bytte ändå om och tog joggingskorna hem (i regn dessutom) när vi ansåg oss färdiga med dagens sysslor.

Ganska snabbt kände jag att flåset funkade mycket bättre i dag men att jag var trött, mycket trött, i kroppen. Jag valde att gå i några uppförsbackar, men i övrigt joggade jag de 6,5 km jag fick ihop genom att kringelikroka hemöver.

Otroligt trött, helt slut i kroppen faktiskt, men ändå väldigt nöjd med att känna att det går åt rätt håll.

Däremot har jag ont i hela kroppen just nu. Snacka om funktionell träning, att bära lådor och att tapetsera, och snacka om skaplig träningsvärk det ger. Sånt gillas!

Konflikt

Just nu pågår en konflikt mellan min vilja och min ork. Jag VILL verkligen jogga, jag njuter av det och jag gillar det - men kroppen kämpar emot. Jag har inget flås, ingen ork och kroppen svarar liksom inte på mina signaler.

Jag försökte mig på en sjua i dag, trots värmen, men näe...

Jag vet inte om det beror på att jag lämnade blod förra veckan (och har slarvat med att ta järntabletterna) eller om det bara är en formsvacka. Tråkigt är det i alla fall.

I morgon blir det en kortare runda, troligen bara hem från radhuset efter tapetseringen. På lördag blir det vila och på söndag blir det milen. Men känner jag att kroppen inte funkar kör jag intervaller, alltså jogga 5 min/gå 2 min, men milen ska jag ta. PUNKT!

Vilken bra idé

Ibland ser man saker som är så bra att man inte förstår att de inte funnits tidigare, om du förstår hur jag menar...

Som den här skylten:

Det finns säkert några som anser att kommunen ska strunta i om jag rör mig eller inte, men det tycker inte jag. Det är på samma sätt som med bilbälte - det är för vår egen hälsas skull.

Tänk om man skulle dra det lika långt. Lagstifta om motion.... böter om man inte motionerar.... 

Vilket liv det skulle bli. Fast vore det så dumt, egentligen...?

Här kan man va'

I dag kom våra nya möbler så nu kan vi sitta på altanen och fika hur mycket som helst.

Kvällsrunda, med tunga ben och taskigt flås :(

Efter terminens sista arbetsdag, ett par vändor till radhuset och ett par besök i Hemmabutiken åkte jag hem, lagade mat och åt (gott var det, kycklingburritos) och vilade sen ett par timmar så att maten skulle hinna landa. Vid 20-tiden bytte jag om och släpade mig ut i kvällssolen för en runda. En dryg halvtimme var målet, jag ville ju att det skulle bli värt en poäng i alla fall, och visst höll jag på i över en halvtimme - men oj vad tungt det var.

Nästan 35 minuter för 4,75 km är inget världsrekord, men heller inte värdelöst. Däremot att jag inte orkade jogga hela sträckan är värdelöst, så jäkla dåligt. Jag blir så frustrerad och irriterad, inte bara för att flåset tryter utan också för att att själv har sabbat detta genom att slarva med maten/ätandet och genom att jag inte längre piskar mig själv när jag blir trött.

Nu är det ju sommarlov så jag  hoppas att det finns tid och ork för att ta tag i detta mer på allvar igen. Jag mår ju så mycket bättre när jag äter bra och tränar hårt.

Men nåja, nu är det ju så att det inte är någon idé att ångra det man gjort - det blir ju ändå inte ogjort - utan det är bara att ta tag i detta igen, skärpa till sig och göra rätt i framtiden! Frågor på det...?

Tre små rutor (poäng) har jag tjänat ihop. Tror du jag hinner få ihop 97 till innan Kanalsimmet? Fel - GIVETVIS ska jag få ihop 97 till innan Kanalsimmet!

Nu är det vårt!

Nu har vi äntligen fått tillträde till vårt radhus.

Tapeter inköpta (hm, Rustas lager såg lite tunt ut när vi var klara), badrumsrenovering och golvslipning beställt och Ikea har också fått en liten del av kakan.

I morgon, direkt efter jobbet, åker vi till radhuset och börjar slita ner de gamla tapeterna. Hela stället är fullt med vita strukturtapeter så det finns lite att jobba med. Vardagsrummet är det mest bråttom med, för det måste vara klart tills de kommer och ska slipa golvet. Parketten där ser lite ledsen ut, så det känns som om det är lika bra att ge den lite omvårdnad direkt.

Nästa vecka kommer mamma ner och ska hjälpa till att tapetsera de andra rummen (så där blir det avancerade mönsterpassnings-tapeter he he).

Mitt i allt detta ska jag också hinna motionera lite har jag tänkt, om så bara att jogga hem från radhuset till lägenheten. Det är inte mer än en 4-5 km men det är ändå bättre än inget alls.

SKÄRPNING NU!

3 km jogging före frukost - det var allt jag orkade med.

Det är bara att inse att jag slarvat för mycket den senaste tiden. Flyttbestyren i kombination med bristande motivation har liksom vunnit över karaktären. Nu får det bli rättning i ledet.

Det är 47 dagar kvar till Kanalsimmet. 47 dagar låter mycket, men tiden går fort när man har roligt och roligt har man är det är sommarlov.

Alltså gäller följande:
För varje dag jag inte äter onyttigheter - 1 poäng
För varje halvtimme jag motionerar      - 1 poäng


Innan Kanalsimmet SKA jag ha 100 poäng - MINST!

Bilder från Vätternrundan 2012 (vid Fågelås)

SENSATION!

Alla som känner mig vet att kombinationen 'Carina' och 'vita kläder' är sämre än 'bruna bönor' och 'anjovis'. Snudd på omöjlig, med andra ord. Jag kan stå helt stilla på golvet och ändå få smuts på mig, jag lovar!

Ändå tänkte jag faktiskt ha vita kläder på mig på avslutningen. Jag var smart nog att ta på mig dem det sista jag gjorde innan jag for hemifrån (nästan ute i bilen) för att minimera risken att frukosten lämnade avtryck på kläderna.

Före

Klockan 9:15 hade jag VITA och FLÄCKFRIA kläder..


7 timmar senare, efter några timmar på jobbet (som inte bara innehöll avslutning utan också en chokladkaka till fikat (!)), en glass på stan och ett besök hos Jessica på banken kom jag hem och inspekterade mina VITA kläder.... Och tänka sig, jag hittade inte ett enda spår efter glass, choklad eller andra materia som inte har på vita byxor att göra.


Jag är imponerad!

Efter

Morgonrunda på P4

Här i stan ligger ju P4, ja alltså inte radiokanalen (eller jo den också, men...) utan Försvarsmaktens P4. På deras område finns det motionsspår som är väldigt vackra och välskötta - men jobbiga!

Eftersom jag inte började förrän kl 9.30 i dag, men ändå skulle skjutsa maken till jobbet, och han råkar jobba på P4, tyckte jag det var ett bra tillfälle att ta en runda i deras spår. Bara som omväxling, och som en extra utmaning.

Alltså klev jag upp i morse, tidigt som bara den, drack lite yoghurt och gav mig i väg. Eftersom jag lämnade blod i onsdags hade jag inte så höga förhoppningar, men det gick lättare än jag befarat. Med tanke på banan alltså... Första kilometern gick på 7:11, den andra på 7:29. Sen kommer ett parti där det är en väldigt stygg backe, så där tappade jag lite. Totalt höll jag ett snitt på 7:30 min/km och det är jag väldigt nöjd med.

När det är ca 1,5 km kvar till mål kommer en lång och seg backe, men det gick bättre än jag trott. Värre var det då med en liten brant knick bara några hundra meter innan mål. Inte nog med att den är brant, den lurade dessutom mig. Jag hade koll på klockan och såg att det var ca 200 meter kvar - trodde jag - så jag tog ut stegen lite. LURAD! Banan har tydligen 240 bonusmeter, så när jag km till backen hade jag dels för hög fart, dels påbörjat nån liten spurt och dels (ja, jag vet att man ska ha bara två dels) hade jag just insett att det var längre kvar än jag trott.

Men vad då, har jag fixat de andra backarna så var det liksom inte tänkbart att ge sig i den här heller. Bara att bita ihop och trampa vidare.

Gissa om jag var svettig när jag väl gick i mål...

Fast det var bara att åka hem, duscha och äta riktig frukost (och den var nåt av det godaste jag ätit på länge) och så på med lite sommaravslutningskläder.

Nu är sommarlovet NÄRA!

Upp och ner, ungefär då...

Jag undrar hur man är skapt egentligen. I söndags joggade jag 11,5 km och tyckte det var kanske inte lätt, men inga större problem. I dag skulle jag ta en sjua, och höll på att stupa fullständigt efter ett par kilometer.

Samma kropp, samma ben, samma Carina - men långt ifrån samma dagsform!

Nu är det ju så att det mig bor det tydligen en liten självplågare, för att istället för att tappa lusten och slänga joggingskorna i soptunnan så är jag redan sugen på att ge mig ut på en ny runda bara för att visa mig själv att jag fasen kan bättre än så där.

I morgon har jag blodgivning så då blir det ingen jogga. Däremot ska jag pallra mig ner till Actic och köra ett pass. Det är nog si sådär en månad sen sist. *skäms*

På torsdag får det bli en vilodag och på fredag ska jag plåga mig själv genom att jogga femman i försvarsmaktens spår. Den rundan är inte att leka med. Jag misstänker att tiden på en femma där är i paritet med en sjua på Billingen. Och utmaningen är värre än en grön mil.

Äntligen!

Så kom jag mig äntligen för att dra på mig joggingskorna och bege mig upp till spåret. Jag har inte motionerat sen i onsdags, och det är helt klart för länge sedan. Jag känner ju att jag MÅR SÅ JÄKLA BRA av att ränna där uppe i skogen, att svettas och flåsa, att ta ut mig på ett positivt sätt.

Nu var jag inte så där mega-laddad när jag for upp, tvärtom. Kroppen kändes trött och tung. Jag lovade mig själv att det var okej att gå, bara jag genomförde en runda. Hellre snabb promenad än ingen motion, eller hur... Alltså gick jag ut kravlöst och lugnt, lät benen rulla på. Första kilometern gick på lite drygt 7 min, vilket är okej men inte mer. (kul att tänka på att jag, för mindre än ett år sen, ansåg att det var BRA att hålla sig under 8 min/km)

Spåret var lerigt och slirigt, och med onsdagens vurpa i färskt minne blev jag feg och saktade farten. Resten av rundan låg jag på runt 7:30 min/km. Totalt sett så snittade jag på 7:25 min/km vilket är en tid som jag borde kunna klå, men jag är nöjd ändå. När jag insåg att jag hade bara ett par kilometer kvar av rundan tyckte jag att det hade gått oförskämt enkelt även om det hade varit vissa backar som känts av skapligt.

Det är en häftig känsla att upptäcka att humöret stiger ju längre ut i skogen man kommer.

Dessutom började jag fundera på det här med att motionera. För ett år sen hade jag inte ens joggat en mil. Jag hade precis börjat överskrida 5 kilometersgränsen. Då tyckte jag att en femma var en normal runda och en sjua var en lång. Nu anser jag att en sjua är den korta sträckan och en femma springer jag inte ens på Billingen längre.

Jag har insett att jag behöver min motion för att må bra, och jag har till och med börjat ta med mig träningskläder när jag åker på resa.

Det är ju en rätt bra utveckling, tycker jag.

Tredje etappen påbörjad

Nu har jag anmält mig till den tredje, och sista, etappen i min Göta Kanalklassiker nämligen Göta kanalsimmet i Sjötorp den 4 augusti. Då är det meningen att jag ska simma 1550 meter för att sedan kunna skicka in mitt startbevis och håva hem en medalj som bevis för att jag genomfört alla tre delmomenten. Att jag dessutom kör dem samma sommar, fast man har 13 månader på sig, tycker jag höjer värdet lite för mig.

MOTION!!

I dag blir det motion. Hela kroppen skriker efter att få svettas, få utlopp för lite energi, få känna av endorfinerna. Jisses vad mitt tålamod inte är på topp i dag.

Min mobil krånglar, det räcker för att jag ska få en surläpp stor som ett mindre land i Afrika.

Mot Billingen, mot Billingen!

Upprätthållande verksamhet

Jag vet inte om det är nån lurkande förkylning som ligger och gror eller om det är att energin är slut så här i slutet av terminen men jag känner mig helt utslagen. Jag skulle kunna sova 14 timmar per dygn. All ork är borta och jag har fullt upp bara att hålla mig vaken. Alla bestyr i samband med flytten tar också energi så det känns som om jag går på reservtanken nu.

För att inte få fullständig soppatorsk kommer jag att hålla mig till en lite lugnare motionsplanering de närmaste två veckorna, eller 1,5 är det väl egentligen.

Nu är det inte så att motionen i sig tar energi, snarare ger den energi, men det är tiden den tar som stressar mig när jag känner att jag har så mycket att göra med packning och sånt.

En joggingtur i morgon, cykel till jobbet på måndag, jogging på tisdag, blodgivning på onsdag (och alltså vila onsdag och torsdag) och sen lite jogging nästa helg, det får räcka. *L*

Måndag och tisdag veckan därpå lär knappast innehålla nåt besök i spåret, då blir det jobb dagtid och tapetsering på kvällstid. Sen kan jag börja varje dag med motion om jag vill, för då har jag ÄNTLIGEN sommarlov!

Och då är det full fart med motionen igen!

Ont krut...

Tack och lov har jag tydligen rätt gott läkkött, för såren är redan mycket bättre och nacken känns knappt alls. Det enda jag faktiskt känner av rejält är armen, där gör det riktigt ont i muskeln på utsidan överarmen liksom.

Fast den joggar jag ju inte med, så i helgen blir det JOGGA!! Härligt!

Mörbultad

Jag känner av gårdagens vurpa mer än jag trodde. Såren på handen gör bara ont när jag kommer åt dem, men eftersom de är på höger hand och jag är högerhänt så händer det lite titt som tätt.

Såret på knät sköter sig fint bakom sitt plåster och känns nästan inte alls nu. Fast i morse hade det bestämda åsikter och hade alls ingen lust att krypa ner i ett par jeans. Det blev kjol i dag, fast det inte är fredag.

Däremot har det dykt upp lite ont på andra ställen. Dels känner jag av lite i vänster arm, nästan som träningsvärk. Dels är jag öm och lite stel i nackmusklerna. Just nu känner jag mig lite allmänt mörbultad, vilket ju är riktigt löjligt. Jag har inte varit med om en trafikolycka, jag har bara ramlat (som den klant jag är!).

En lättare huvudvärk toppar det hela (oj, vad jag är gnällig).

Efter jobbet blev det en dryg timmes middagslur. Nån jogging blir det inte i dag, kroppen är liksom inte riktigt laddad för det. Istället blir det soffan, lite lagom lättsmält tv-program och glass.

Men å andra sidan så är det inget direkt straff det heller.... soffa, glass... jag menar, det kunde ha varit värre.

11 km och platt fall

Jag har inte prioriterat träningen den sista tiden. Det har varit så mycket annat, med jobb och flytt och så. Men jag känner att jag saknar det, jag mår bra av att flänga runt i skogen och svettas.

I dag var det så dags att bege sig upp på Billingen för en runda. Jag hade siktet på minst 1 mil, gärna mer.

Benen kändes rätt pigga och fast jag hade planerat att inte gå ut så snabbt så höll jag ca 7 min/km i flera km. Jag tror inte nån km låg över 7:20, inte förrän jag sprungit 7.95 km. Då snubblade jag och gjorde en riktig praktvurpa. Rakt ner i gruset dök jag, med handen och ena knät som nån sorts farthinder. Jag lovar att det gjorde rejält ont! Först trodde jag att jag brutit handleden, men den smärtan avtog rätt snabbt. Svidet i såren och bultandet i knät är kvar än.

Jag valde att gå ca 300 meter men sen blev det tråkigt så jag började jogga igen. Trots att det kändes rejält i knät kunde jag hålla ungefär samma tempo som innan och jag gick i mål, efter 11 km, på 1:19:54. Jag är mycket nöjd med att komma under 1:20:00. Jag är också nöjd med att ha genomfört ytterligare en runda över 1 mil. 

"En gång är ingen gång, två gånger är en vana..."