Nu är det gjort!

I morse klev jag upp tidigt, mycket tidigt. Redan strax efter kl 5 var jag uppe och spatserade. Vid 5:30 åt jag en omelett. Jag lovar, det var inte den godaste omelett jag ätit, det var en aning tidigt.

Men starten gick 7:40 så det var bara att vara äten och startklar då.

Det var bra väder och lagom mycket folk, så jag hade höga förväntningar på loppet. Glad i hågen trampade jag i väg... och trampade... och trampade... och trampade...

Okej, jag erkänner - det var vansinnigt mycket längre än jag trott! Efter ungefär hundra mil var det äntligen vätskekontroll. Den saften kan vara det godaste jag nånsin druckit (italienskt kaffe inräknat).

Upp på cykeln igen och trampa... och trampa... och trampa... Efter ytterligare en miljon mil var nästa vätskekontroll. Där nöp jag även en bulle. Det var antagligen en fyrstjärnig bulle, för OJ så god den var.

Vid det laget hatade mina lår mig, de skrek av all mjölksyra, och ett knä funderade allvarligt på att säga upp sig. Det hade alls ingen lust att fortsätta.

Men så händer nåt i huvudet i alla fall. Jag började tänka på att det här ju ingick i klassikern, att det bara var att trampa på, att jag ändå inte hade något val för stanna där ute i skogen var ju inte aktuellt.... och vips insåg jag att det var 5 kilometer kvar. Då såg man ju liksom ljuset.

Vid 3 km kvar såg jag att jag hade chans att gå i mål under 3,5 tim och då var det ju inte alls mycket att fundera på, då var det ju bara att nöta på.

På den otroligt suveräna tiden (hm, suverän och suverän...) 3:26:46 gick jag i mål - törstig, svettig, slut - och NÖJD!

Nu har jag bara ett moment kvar av min klassiker, att simma 1550 m i kanalen i augusti. Och vad då, fixade jag det här så fixar jag det lätt!