Formtopp fast tvärtom

Jag har inte motionerat nåt sen i torsdags, men i dag var det dags att åka upp på Billingen för en runda. Minst 7 km, helst längre, var planen.

Oj, jag kan säga att den fick revideras snabbt.

Redan efter en kilometer höll jag på att storkna. Inget flyt, inget flås, inget kul - så kan det sammanfattas.

Jag var irriterad på mig själv, på att jag ätit en massa onyttigheter de senaste dagarna. Jag var irriterad på att jag ätit betablockerare som också drar ner flåset. Jag var irriterad på att det var varmt och på att det var uppförsbackar.

Dessutom, som lök på laxen, så krånglade min mp3-spelare. Då var jag nära att vända.

Men, så fasen heller. Har jag väl bytt om och gett mig ut i spåret ska jag inte vända. Alltså accepterade jag mitt öde. Jag tog ur lurarna, började gå - och njöt av den underbara naturen och alla fåglar som kvittrade.

Sen gick och joggade jag in i mål, den grön/gula sjuan. Tiden blev helt värdelös, jag gick nog i princip lika mycket som jag joggade och jag var egentligen inte särskilt nöjd med min insats - men jag valde ändå att se det från den ljusa sidan.

Dessutom, nu blir det onyttighetsförbud hela veckan, utan undantag, för att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Det blir också flera kompensationsrundor (inte straffrundor, kompensation) i veckan, vissa kortare, andra längre. Jag ska också testa att göra ett uppehåll med mina betablockerare, men känner jag av hjärtklappningen så får jag stå ut med dem.

På lördag, gott folk, då ska jag släpa mig runt på BollnäsLoppet och då hoppas jag att flåset och benen är lite mer samarbetsvilliga än i dag.