Morgonrunda på P4

Här i stan ligger ju P4, ja alltså inte radiokanalen (eller jo den också, men...) utan Försvarsmaktens P4. På deras område finns det motionsspår som är väldigt vackra och välskötta - men jobbiga!

Eftersom jag inte började förrän kl 9.30 i dag, men ändå skulle skjutsa maken till jobbet, och han råkar jobba på P4, tyckte jag det var ett bra tillfälle att ta en runda i deras spår. Bara som omväxling, och som en extra utmaning.

Alltså klev jag upp i morse, tidigt som bara den, drack lite yoghurt och gav mig i väg. Eftersom jag lämnade blod i onsdags hade jag inte så höga förhoppningar, men det gick lättare än jag befarat. Med tanke på banan alltså... Första kilometern gick på 7:11, den andra på 7:29. Sen kommer ett parti där det är en väldigt stygg backe, så där tappade jag lite. Totalt höll jag ett snitt på 7:30 min/km och det är jag väldigt nöjd med.

När det är ca 1,5 km kvar till mål kommer en lång och seg backe, men det gick bättre än jag trott. Värre var det då med en liten brant knick bara några hundra meter innan mål. Inte nog med att den är brant, den lurade dessutom mig. Jag hade koll på klockan och såg att det var ca 200 meter kvar - trodde jag - så jag tog ut stegen lite. LURAD! Banan har tydligen 240 bonusmeter, så när jag km till backen hade jag dels för hög fart, dels påbörjat nån liten spurt och dels (ja, jag vet att man ska ha bara två dels) hade jag just insett att det var längre kvar än jag trott.

Men vad då, har jag fixat de andra backarna så var det liksom inte tänkbart att ge sig i den här heller. Bara att bita ihop och trampa vidare.

Gissa om jag var svettig när jag väl gick i mål...

Fast det var bara att åka hem, duscha och äta riktig frukost (och den var nåt av det godaste jag ätit på länge) och så på med lite sommaravslutningskläder.

Nu är sommarlovet NÄRA!

Årsbästa

Träningsvärken är så gott som borta, men eftersom det var snudd på storm så valde jag bort cykeln och tog bilen till jobbet. Efter jobbet åkte jag hem, bytte och och for sedan och hämtade maken på jobbet. Han fick ta bilen hem, jag tog joggingskorna.

Jag siktade på en lite längre sträcka, typ 6-7 km, så jag fick ta lite kringelikrokar istället för raka vägen hem. Lite fegt höll jag därför en lite lägre fart, målet var liksom sträckan, inte tiden. Jag lufsade på, men oj vad man får kryssa för att få ihop kilometrar när man springer i stan. När jag närmade mig hemmet såg jag att det fattades några hundra meter för att nå 7 km, alltså tog jag en omväg till. Den omvägen var längre än jag trodde så när jag kom till porten saknades det 350 meter till ÅTTA kilometer. En extra krok runt huset och jag nådde 8 km - årets längsta runda.

SÅ HÄRLIGT! Just nu känner jag mig kaxigt säker på att fixa kvartsmaran om några veckor.

T R Ä N I N G S V Ä R K

Oj oj, jag tror minsann att min träningsvärk syns från rymden. Att då tro att jag skulle kunna jogga med någon form av värdighet, det var jag bara dumt. Men, all heder åt mig för att jag försökte.

Jag släpade mig runt två varv, och körde sedan en liten extra vända för att komma upp i 5,5 km, men jag fixade inte att jogga hela utan gick ett par hundra meter vid två tillfällen.

Nu är det väl ändå så att det är mycket bättre att släpa sig runt 5,5 km än att inte röra på sig alls, så jag får väl vara nöjd med min insats.

I morgon blir det cykel till jobbet (fasar inför att sätta träningsvärkssprängda rumpan på sadeln) men ingen jogging. På tisdag ska jag jogga, förhoppningsvis känns benen en aning smidigare då. *L*

På torsdag har jag PT med Hanna. Då ska jag få ett jogginganpassat ben-program. Det ser jag fram emot.

På fredag har jag glykosbelastning. Det ser jag också fram emot, det ska bli spännande att se om all motion har haft någon inverkan på mitt insulin.

Magnus Uggla har FEL!

4 sekunder är INTE kort, 4 sekunder är en evighet att plocka in på en löprunda.

I dag gav jag mig i väg med ganska lätta steg och eftersom jag inte joggat på ett par dagar var jag extra sugen. Vädret har varit grått hela dagen men lagom till min runda tittade solen fram. Extra bonus!

Jag kände redan i den första, sega uppförsbacken att jag var pigg. När jag sedan såg att jag tog den första kilometern under 7 minuter blev det extra kul.

Jag hoppas verkligen att alla människor får uppleva den där känslan man får när man känner att benen bär, att man gör framsteg och att man mår så jäkla bra!

Jag pinnade på och tog andra kilometern på strax över 7 minuter. Även det är helt okej med mina mått mätt. Tredje kilometern brukar vara rätt jobbig för där är det ett par sega partier, men jag höll bra fart och klockade den på 6:45.

Då började jag känna mig som en kung, så jag tog kanske i en aning för mycket, men fasen - man måste våga för att vinna. Sista kilometern består av en rejäl uppförbacke sen en svagt sluttande raka hem. Ungefär 300 meter hemifrån bara dog jag, lungorna gav upp och det där med att andas var liksom inte att tänka på.

Men tror du jag gav mig? No way! Jag spurtade hem och stoppade klockan på 35:04! Fyra eländiga sekunder över de där 35 minuterna jag vill klå. Men med tanke på att det är nästan 1,5 minuter bättre än förra gången så borde det väl inte vara omöjligt att ta 4 sekunder, i alla fall inte i teorin. I praktiken undrar jag om jag någonsin kommer att orka springa den rundan i den farten igen.

Men jisses, vad underbart svettigt flåsigt jobbigt det var!

Jogging och nya böcker

I dag tog vi en tur ner på stan. Det är ett ganska vanligt lördagsnöje, ta en fika och bara kolla runt så där. Jag kände mig väldigt duktig när jag gick fram till disken, köpte ett stort wienerbröd till maken och bara en lyxkaffe till mig.

Däremot köpte jag ett par böcker om jogging. Det är alltid bra med lite inspiration, och kunskap kan man aldrig få för mycket av. Häromdagen köpte jag dessutom en bok om styrketräning, så nu har jag massor att läsa och lära. HÄRLIGT!

Efter trippen till stan bytte jag om och for ner till mitt andra hem, Actic. Jag var laddad för ett pass på löpbandet, och efter att ha surrat några minuter med Madde klev jag upp på bandet och körde i gång. 500 meter uppvärmning, så klart, sen var det dags. Jag körde i mitt vanliga 8,2-tempo. Det kändes väldigt lätt, jag vågar påstå att jag var pratbar i 2,5 km - och det tror jag aldrig har hänt. Efter 4,5 km vågade jag mig på att höja lite, till 8,7, och efter ytterligare 250 m körde jag på så jag gick i mål på 9.

Jag hade kunnat fortsätta lite till, men jag körde på i mina gym-skor och även har de har viss dämpning är det inte till för att springa långt i. Det får bli joggingskor i fortsättningen.

Men det är så kul, det är så kul att känna att orken ökar, att flåset blir bättre och att jag klarar mer och mer. Det är ju fördelen med att börja på låg nivå, framstegen blir tydligare och fler. *L*