En liten sammanfattning...

Den 14 september 2011 vågade jag mig på att formulera ett mål inför 2012. Målet var - i mina ögon - väldigt högt uppsatt. Det var inte ens ett mål, egentligen, utan en dröm.

Jag ville genomföra en Göta Kanalklassiker, alltså springa Kanallöpet, cykla Viken runt och simma Göta kanalsimmet under en sommar.

Kanallöpet gick redan den 1 maj och med tanke på att jag hade grymt ont i ljumsken då i september (jag kunde ju inte börja jogga förrän vid jul) så var det ganska kaxigt av mig, det tycker jag nog.

Kanallöpet är nog ett av de trevligaste lopp jag sprungit (nu har jag väl inte sprungit så många, men ändå) så det kan jag verkligen rekommendera. Vi sprang i strålande sol längs en underbart vacker kanal. I alla fall de första 8 km, sen blev det en jäkla uppförsbacke in i mål, men den väljer jag att inte komma ihåg. Jag var i alla fall väldigt stolt över att ha orkat jogga hela sträckan och tiden, 71 min, var jag också nöjd med.

I mitten av maj var det dags för Viken runt. Jag inbillade mig att cykla 7 mil kan man göra på ren vrånghet och envishet, så jag var inte särskilt orolig. Jag hade ju cyklat till och från jobbet några gånger innan, och det är ju i alla fall 11 km. Ja, okej då, det var kanske inte helt genombegåvat, men vad då. Friskt vågat, hälften vunnet brukar man väl säga. Jag trampade i väg med glatt humör, och jag trampade... och jag trampade... och jag trampade... Kära nån vad 7 mil är långt! Nåväl, när jag närmade mig målet kände jag att det fanns en möjlighet att komma in under 3,5 tim så jag la i en extra växel (nä, nu ljuger jag, det var jag för trött för, men jag saktade inte farten i alla fall) och visst fixade jag tiden, med 3 minuters marginal.

Efter en lång sommar med flyttbestyr och allmän lathet, var det så dags för sista delen i klassikern - Göta kanalsimmet. Inte en meter hade jag simmat innan, men simma kan väl alla, eller hur. Och vad då, 1550 m är väl inte långt. Hm... Strålande väder, varmt vatten, glada människor och en himla skön våtdräkt - vad kan gå fel? Inget alls. På en tid klart bättre än jag vågat drömma om gick jag i mål och kasserade hem min plakett - och rätten till en Göta kanalklassiker-medalj (som jag redan beställt, kunde jag skulle jag åka till Motala och hämta den själv för att få den snabbt som ögat!).

Jag kan absolut tänka mig att springa Kanallöpet igen liksom att simma Kanalsimmet, även om jag inser att man kanske inte alltid har lika tur med vädret som jag haft i år. Det var två roliga lopp, väl organiserade och med trevliga funktionärer och medtävlande. Jag kan väl cykla Viken runt igen också, men det känns inte lika lockande. Det var för långt, det blev liksom tråkigt, det hände inget under banan, det var knappt nån publik och de som fanns där satt och fikade istället för att heja lite uppmuntrande.

Däremot rekommenderar jag absolut alla att genomföra en Göta kanalklassiker, eller något annat i samma stil, för det är roligt att ha mål att sträva mot. Och även om jag inte gjort några resultat i OS-klass så har jag ändå genomfört loppen och det bättre än jag siktat på.

Nu är jag lite sugen att testa på ett litet triatlon, så det kan nog bli ett mål i framtiden. Bara för att se om det går, liksom.

Men nästa år är det Göteborgsvarvet som hägrar, och var det kaxigt att sätta en Göta kanalklassiker som mål, så är det snudd på vansinne att sätta Varvet som mål - men vad då...

Om man inte ens försöker kan man ju aldrig lyckas. Och visst är det väl bättre att försöka, och kanske misslyckas, än att inte ens försöka...?