Mot nästa mål...

Med lite drygt 280 dagar kvar till Göteborgsvarvet är det hög tid att sätta i gång med såväl viktminskning som träning.

I och med denna nystart väljer jag att byta blogg, och i fortsättningen hittar i mig på http://minus25innanvarvet.shapemeup.se/

Shapemeup.se  är en helt fantastisk träningssajt med en massa intressanta bloggar, tips och fakta om det mesta som har med träning och mat att göra.

Tack för alla peppande kommentarer! Jag hoppas vi ses igen!

//Carina

En liten sammanfattning...

Den 14 september 2011 vågade jag mig på att formulera ett mål inför 2012. Målet var - i mina ögon - väldigt högt uppsatt. Det var inte ens ett mål, egentligen, utan en dröm.

Jag ville genomföra en Göta Kanalklassiker, alltså springa Kanallöpet, cykla Viken runt och simma Göta kanalsimmet under en sommar.

Kanallöpet gick redan den 1 maj och med tanke på att jag hade grymt ont i ljumsken då i september (jag kunde ju inte börja jogga förrän vid jul) så var det ganska kaxigt av mig, det tycker jag nog.

Kanallöpet är nog ett av de trevligaste lopp jag sprungit (nu har jag väl inte sprungit så många, men ändå) så det kan jag verkligen rekommendera. Vi sprang i strålande sol längs en underbart vacker kanal. I alla fall de första 8 km, sen blev det en jäkla uppförsbacke in i mål, men den väljer jag att inte komma ihåg. Jag var i alla fall väldigt stolt över att ha orkat jogga hela sträckan och tiden, 71 min, var jag också nöjd med.

I mitten av maj var det dags för Viken runt. Jag inbillade mig att cykla 7 mil kan man göra på ren vrånghet och envishet, så jag var inte särskilt orolig. Jag hade ju cyklat till och från jobbet några gånger innan, och det är ju i alla fall 11 km. Ja, okej då, det var kanske inte helt genombegåvat, men vad då. Friskt vågat, hälften vunnet brukar man väl säga. Jag trampade i väg med glatt humör, och jag trampade... och jag trampade... och jag trampade... Kära nån vad 7 mil är långt! Nåväl, när jag närmade mig målet kände jag att det fanns en möjlighet att komma in under 3,5 tim så jag la i en extra växel (nä, nu ljuger jag, det var jag för trött för, men jag saktade inte farten i alla fall) och visst fixade jag tiden, med 3 minuters marginal.

Efter en lång sommar med flyttbestyr och allmän lathet, var det så dags för sista delen i klassikern - Göta kanalsimmet. Inte en meter hade jag simmat innan, men simma kan väl alla, eller hur. Och vad då, 1550 m är väl inte långt. Hm... Strålande väder, varmt vatten, glada människor och en himla skön våtdräkt - vad kan gå fel? Inget alls. På en tid klart bättre än jag vågat drömma om gick jag i mål och kasserade hem min plakett - och rätten till en Göta kanalklassiker-medalj (som jag redan beställt, kunde jag skulle jag åka till Motala och hämta den själv för att få den snabbt som ögat!).

Jag kan absolut tänka mig att springa Kanallöpet igen liksom att simma Kanalsimmet, även om jag inser att man kanske inte alltid har lika tur med vädret som jag haft i år. Det var två roliga lopp, väl organiserade och med trevliga funktionärer och medtävlande. Jag kan väl cykla Viken runt igen också, men det känns inte lika lockande. Det var för långt, det blev liksom tråkigt, det hände inget under banan, det var knappt nån publik och de som fanns där satt och fikade istället för att heja lite uppmuntrande.

Däremot rekommenderar jag absolut alla att genomföra en Göta kanalklassiker, eller något annat i samma stil, för det är roligt att ha mål att sträva mot. Och även om jag inte gjort några resultat i OS-klass så har jag ändå genomfört loppen och det bättre än jag siktat på.

Nu är jag lite sugen att testa på ett litet triatlon, så det kan nog bli ett mål i framtiden. Bara för att se om det går, liksom.

Men nästa år är det Göteborgsvarvet som hägrar, och var det kaxigt att sätta en Göta kanalklassiker som mål, så är det snudd på vansinne att sätta Varvet som mål - men vad då...

Om man inte ens försöker kan man ju aldrig lyckas. Och visst är det väl bättre att försöka, och kanske misslyckas, än att inte ens försöka...?

JAG KLARADE DET!!

Nu är det genomfört! Med gårdagens simning fullföljde jag klassikern och kan nu - stolt och glad - beställa min medalj.

Att det sedan var grymt kul att simma Göta kanalsimmet var kanske en bonus. Massa folk, underbart väder och lagom varmt i vattnet. Hela loppet var väldigt bra organiserat och alla var glada och trevliga. Jag tror nästan att de beställt vädret också, det var nog inte bara en slump att det var soligt och varmt.

Visst förstod jag att är det skillnad på att simma ute och att simma i en bassäng men egentligen var jag inte orolig inför loppet. Att jag skulle klara det visste jag, det var väl tiden jag inte hade en aning om. Jag har simmat 1,5 km på ca 45 minuter inomhus, men misstänkte att det skulle ta längre tid utomhus så jag siktade på under en timme, men hoppades på under 50 min.

När jag hade 300 meter kvar hörde jag att speakern sa att en gick i mål på 38 min och jag kände att det kanske, kanske, kanske skulle gå att klara 45 min. Jag var väldigt trött i armarna då, så nån spurt var det inte tal om. Dessutom orkade jag inte riktigt räkna ut om det var rimligt med 300 m på 6-7 min. Jag simmade på och när jag väl var i mål kände jag att det kunde ha gått, jag kanske hade kommit in under 45 min.

Och det hade jag... På plats 49 av 60 damer gick jag i mål på tiden 43:28.

Vid målet fick man en bana, lite saft och en löjligt god kexchoklad. Plus en plakett gjord av trä som legat i kanalen i över 180 år. Lite häftigt bara det, tycker jag.

Innan start, med den söta badmössan på och i den ligger tidtagarchippet.

I väntan på startskottet.

Det var väldigt trångt i början men efter ett tag lugnade det ner sig och man kunde simma utan att behöva trängas.

Kanalen full av söta badmössor.

I mål! Nöjd och stolt över det fina plaketten, som dessutom är gjord av virke som en gång varit en del av en konstruktion i kanalen.

Tiden går fort när man har roligt...

Så i dag är det dags. Starten går kl 17:30 så jag hinner dessutom jaga upp mig själv hela dagen innan det är dags att kliva ner i det kalla vattnet.

Snart är det dags..

Jag längtar verkligen. Inte bara för att det ska bli himla skoj med något helt annorlunda, utan också för att min Göta Kanal-klassiker då blir klar.

Och - sedan är det liksom dags att ladda inför Göteborgsvaret i maj. Jag vet att det är långt till maj, men tiden går så fort.)

12 km - minsann

I dag valde jag att jogga hem från stugan. Jag hade inga planer på att köra fullständigt slut på mig utan målet var att svettas men ändå njuta av det. Och det gjorde jag, både svettades och njöt av det.

Det blev alls inte bara jogga, jag gick med jämna (eller ojämna) mellanrum, men det var så skönt att känna att kroppen fick jobba, att känna svetten rinna, att känna endorfinerna slå till.

I morgon blir det nog vila men på lördag är det ÄNTLIGEN dags för Kanalsimmet. Jag LÄNGTAR!

Till veckan är det sedan dags att ta tag i livet igen, med vettiga matvanor och betydligt mer regelbunden motion är vad som skett i sommar. Nu är flytten klar, så nu kan jag inte skylla på den. Fast egentligen har jag inte skyllt på den, den har bara tagit så mycket energi att jag inte orkat prioriterat joggingspåret.

Prioriterat spåret har dock nån annan gjort. Vad tror ni om det här: Blottare i Ryd. Hur stor är risken (eller chansen) att man stöter på en sån i spåret - och hur skulle man reagera? Skrika? Skratta? Snubbla?

En misslyckad (men genomförd) elva

I dag stod det långrunda på min planering. Efter att ha laddat med en rejäl omelett så åkte jag upp på Billingen för en elva. Elvan där är ganska snäll så jag hade höga förhoppningar om att fixa det, trots värmen.

De första 3 km gick ganska bra sen började jag tappa energi. Efter 3,5 km var jag orolig att snubbla för då kände jag att jag inte hade kontroll på fötterna tillräckligt mycket för att fixa de rötter, stenar och gropar som är i banan. Då valde jag att gå en bit, men 500 m senare joggade jag igen. Vid 6,5 km fick jag ont i magen, sånt där ont så jag trodde jag skulle kräkas liksom, eller möjligen.. ja, ni vet.... sånt som  inte är helt enkelt att fixa ute i skogen. Jag gick några hundra meter, försökte jogga men efter några hundra meter kom det tillbaka. Så höll jag på ett par km innan jag insåg att det inte funkade utan jag valde att gå in i mål. Missnöjd med resultatet (och magen) men nöjd med att ha genomfört rundan och inte genat in i mål, åkte jag hem och tyckte lite synd om mig själv en stund. (vad det nu skulle göra för nytta)

Jag vet inte om det beror på att jag ätit Voltaren några dagar (för armbågen) men min mage och jag är inte helt överens i dag så jag antar att det kan vara pillren som ligger bakom detta. Jag får helt enkelt byta till några piller som inte innehåller diklofenak (som ju är känt för att rasera magar).

En solbränd femma

I går tillbringade jag större delen av dagen i en solsäng uppe i stugan. Underbart varmt och skönt, med en bra bok (Tack för alla minnen) och fullständig avkoppling. Livskvalitet! Jag hade tänkt jogga hem, men 11 km i 27°C kändes lite väl övermäktigt så jag planerade in en runda senare på kvällen, efter maten, istället.

Vid 20-tiden hade temperaturen sjunkit till ca 23°C så då gav jag mig ut, men solen och värmen kändes i kroppen så jag fixade bara en femma. Visserligen är rundan här jobbigare än den uppe på Billingen, men 5 km är egentligen lite för lite.

I dag blir det förråds-städning. Det är det enda som är kvar att göra nu efter flytten, sen känns det som om vi är färdiga med allt. Eller, ja, nån tavla som ska upp och så men det får ta sin tid. Det är skönt att bo in sig för att känna var man ska ha såna saker. Förrådet, däremot, ser ju ut som ett katastrofområde.

I morgon hoppas jag att det är lite svalare för då ska jag upp på Billingen och ta en runda där. Maken åker till Göteborg på Bruce Springsteen - jag stannar hemma, joggar och sedan frossar i kräftor. Känns som om jag dragit vinstlotten, minsann. *L*

De är inte så många - än

Men jag är stolt över varende en och jag blir glad av att se dem. *L*

Boktips

Jag köpte en ny bok i lördags och den var så bra så den är slut redan. Lite synd, men jag kunde liksom inte låta bli att läsa ut den.

Jag har läst hela serien om barnmorskan Cecilia Lund och älskat varje bok lika mycket. Den här gjorde mig inte heller besviken.

TRÄNINGSVÄRK

I går fick jag för mig att köra en längre runda. Hem från stugan, närmare bestämt. Jag misstänkte att det skulle bli över milen - på asfalt - men det hindrade inte mig.

Jag joggade 6,5 km sen gick jag i 1 km. Det kändes bra i benen, särskilt som jag hållit en rätt hög hastighet (med mina mått mätt). Jag tänkte liksom hålla igen lite men benen rullade på, ganska enkelt dessutom. HÄRLIGT! De första 6 km gick på ca 40 min, under 7 min/km i snitt alltså. Det är inte riktigt likt mig, och särskilt inte den senaste tiden. *ser nöjd ut*

Sedan joggade jag 1,5 km (tog 9 km på strax över en timme, helt okej för mig). Jag gick sedan 300 m men sedan joggade jag hem. När jag kom till vår postlåda fattades det knappt 100 m till 11 km så jag tog ett varv runt huset också - allt för statistiken. *L*

I dag känns det i benen. Inte obehagligt eller så, bara så där skönt som det gör när man jobbat bra och känner sig nöjd.

Okej, såna här skutt gör inte jag i dag, men jag känner mig ungerfär så här nöjd. *L*

SEX

Kilometer alltså. Alldeles lagom runda, varmt och soligt ute och även om det var svettigt och flåsigt njöt jag av varje steg.

Vi har varit lite lagom effektiva här hemma i dag. Vi har ÄNTLIGEN fått ihop den där eländiga (men snygga) tv-möbeln vi köpt på Ikea. Nu kan vi se ljuset i tunneln vad gäller alla flyttbestyr.

Nu är vardagsrummet klart, ja bortsett från att två förstoringar som jag beställt inte kommit än då.

Sovrummet är klart, bortsett från att antennkabeln till TV:n ska dras på ett lite snyggare sätt. Men det känns inte så bråttom. TV i sovrummet är mest en bonus för regniga höstlördagar.

Köket är klart, hm, ja bortsett från att det ska komma en kakelman och kakla om det men det blir inte förrän i augusti - och dit är det JÄTTELÅNGT för då är ju sommarlovet slut.

Hallen är klart, bortsett från.. inget, den är klar helt enkelt!

Datorrummet behöver att par hyllor, sen är det också helt klart.

Biorummet och förrådet däremot... det väljer jag att inte ens tänka på. *L*

Väckarklocka eller bara skrämselpropaganda?

Vad säger ni om den senaste forskningen - att det är lika farligt att INTE motionera som att röka....

Nu har de ju skruvat till det riktigt, men visst låter det rimligt att lika många dör av fysisk inaktivitet som av att röka.

Skrämmande!

Sommarvikarier överallt, eller?

På allvar - hur rörigt och fel kan det bli...?

Den 18 juni beställde vi varor från Ikea, möbler för nästan 20 000 kr.

Den 28 juni kom varorna, efter bara 10 dagar....

Den 2 juli ringde jag dem för en gavel på en hylla var skrubbad.

Den 9 juli kom en avi från posten, en ny gavel fanns att hämta. Tänka sig, bara en vecka tog paketet på sig - inom Sverige. En ny gavel var det - dock FEL gavel, en gavel till en helt annan hylla!
Nytt samtal till Ikea. Jodå, en ny gavel skulle komma med posten, inom en vecka...

Den 19 juli, efter 10 dagar, nytt samtal för att efterlysa gaveln. Den hade inte ens lämnat butiken i Jönköping, men de skulle skynda på och jag skulle ha gaveln om ca en vecka.
Jag valde att åka till Jönköping (18 mil tor) för att hämta gaveln själv, är lite trött på att inte kunna montera ihop tv-bänken nu. Fick veta att jag skulle gå in i butiken och uppsöka Byten&Återköp. Det gjorde jag, och efter att ha väntat i kö i ca 15 min fick jag veta att de visste om min trasiga gavel så en ny väntade - på Varuutlämningen några hundra meter bort! Varför kunde vi inte fått åka dit direkt?
Förflyttning till Varuutlämningen, ny kö, denna gång på ca 20 min. Så, äntligen hade vi vår gavel i bilen.

Väl hemma inser vi att VI FÅTT FEL GAVEL!! Vi har fått vänster gavel istället för höger.

Nytt samtal till Ikea. Inget besked kunde ges, men tjejen i Jönköping skulle prata med transportören "direkt i morgon bitti och ringa dig sen". Efter en titt på klockan inser jag nu att Jönköping ligger i en annan tidszon, för direkt i morgon bitti har tydligen inte varit än och nu är klockan över 10.

En långsam femma

I dag kom jag mig i alla fall för att bege mig ut i spåret. Eftersom det regnat en hel del (okej, en jävla massa då) var det lite blött i spåret. Inte mycket, men så pass att mina fina skor blev smutsiga...  :(

Nu är det kanske inte direkt någon katastrof, men lite synd. Jag gillar mina skor, är nästan lite kär i dem, och de är ju så fina.

I morgon blir det Billingen, även om jag misstänker att det är ännu blötare där uppe. Minst 7 km, helst milen, är målsättningen.

Okej, jag är väl inte så aktiv...

De senaste veckorna har jag inte slitit ut joggingskorna direkt. Det har varit fullt upp med flytten och allt sånt. Att vi dessutom åkte till Transylvanien några dagar mitt i alltihopa var inte så välplanerat men MYCKET SKÖNT! Där hade vi över 35°C varmt så nu har jag laddat mina solceller. Jag hade med mig joggingskor men alltså, näe... inte i den värmen.

Men nu så, nu börjar vi komma i ordning här hemma så pass att jag känner att jag kan prioritera träningen igen. Och det är ju på tiden för det är väldigt snart dags för Kanalsimmet. Sen är det Tjejmilen och iForm-loppet inom en ganska snar framtid också, så nu är det bara att ta tag i träningen igen.

Eftersom vi åt lunch (en mycket god sallad i Mariestad) vid 15-tiden ska jag låta maten sjunka till så där 17:30-tiden. Sen ska joggingskor på och jag ska ut i spåret.

Ont, det gör ont...

Nåt har hänt med min ena armbåge.  Antagligen har jag överansträngt nåt muskelfäste, så det säkert över bara jag låter armen vila några dagar. Och just det där med vila är ju plätt-lätt mitt i flytten, då.

Efter gårdagens joggingrunda, när fötterna nästan flög fram, var jag taggad som 17 för en längre runda på Billingen. Jag gick ut lugnt, för jag siktade på att klara milen. Visserligen var det inte samma flyt som i går, men det var benen som var trötta, flåset funkade fint.

Vid ca 7 km hände nåt, benen bara dog. Jag försökte gå ett par hundra meter och sedan jogga igen, men nä. Stumma ben är liksom bara förnamnet. Jag provade ett par gånger till, men det var på gränsen till att det gjorde ont i benen, så jag insåg min begränsning och gick i rask fart resten av rundan.

Jag är ändå rätt nöjd ändå, för jag ökar hela tiden sträckan jag fixar att jogga och även om benen är trötta så funkar flåset.

Jag säger som Gert Fylking: ÄNTLIGEN!

I dag kom jag mig äntligen för att knyta på mig joggingskorna och ge mig ut på en runda. Jag siktade på att jogga till radhuset, ca 4,5 km alltså.

Fötterna var mycket lätta och det var både skönt och roligt att jogga. Åh, vad det är underbart att få den känslan. Extra underbart var det ju eftersom det har varit rätt tungt att jogga den senaste tiden.

När jag närmade mig radhuset hade jag energi kvar så jag tog en extra krok för att få fler kilometer.

I morgon ska jag nog se om det går att jogga på Billingen, eller om det behövs kanot för att ta sig runt. Jag är sugen på en långrunda, en mil eller så.

Full rulle...

Mitt i flytten hinner jag varken motionera eller blogga men jag lovar att sätta fart med båda delarna under veckan. Nu börjar vi få läget under kontroll. Radhuset har fått nya tapeter i flera rum, badrummet är nytt och fint och till veckan kommer det såväl golvlister som nytt kökskakel. Gillas!

Här i lägenheten känns det som om vi bott i flyttlådor i månader nu (fast det är inte så länge, egentligen) men nu är det bara några dagar kvar. Tack för det!

Vilket håll (utan ?)

För att få lite motion i dag valde jag att jogga hem från radhuset, via en liten extra runda i spåret för att få ihop några kilometer.

Ganska snart kände jag av håll, ett håll som gav sig när jag slutade jogga men kom tillbaka efter några hundra meters jogg. Det är bara att inse att jag är i världens formsvacka just nu. Jag ska försöka få till fler joggingpass, flytten är ju snart klart (he he, optimisten har talat). Det är kanske bättre med fler, men kortare pass, för att komma i gång igen.

I morgon ska jag möta kyl-och-frys-mannen vid radhuset strax efter kl 10. Blir perfekt att jogga dit, ta emot leveransen och sedan jogga hem igen.

Jag ger mig liksom inte, jag ska komma tillbaka till klara-att-jogga-en-mil-formen.