Jag undrar hur man är skapt egentligen. I söndags joggade jag 11,5 km och tyckte det var kanske inte lätt, men inga större problem. I dag skulle jag ta en sjua, och höll på att stupa fullständigt efter ett par kilometer.
Samma kropp, samma ben, samma Carina - men långt ifrån samma dagsform!
Nu är det ju så att det mig bor det tydligen en liten självplågare, för att istället för att tappa lusten och slänga joggingskorna i soptunnan så är jag redan sugen på att ge mig ut på en ny runda bara för att visa mig själv att jag fasen kan bättre än så där.
I morgon har jag blodgivning så då blir det ingen jogga. Däremot ska jag pallra mig ner till Actic och köra ett pass. Det är nog si sådär en månad sen sist. *skäms*
På torsdag får det bli en vilodag och på fredag ska jag plåga mig själv genom att jogga femman i försvarsmaktens spår. Den rundan är inte att leka med. Jag misstänker att tiden på en femma där är i paritet med en sjua på Billingen. Och utmaningen är värre än en grön mil.
Glädjeämnet i de där grisigt tunga rundorna är att man vet att det kommer att följa ett gäng där man bara "flyger" fram. Det brukar jag trösta mig med ;-)
SvaraRaderaNina
Ja, det får man ju hoppas. *L* Nu vet jag att det blir en svacka i och med blodgivningen, men sen så.. sen är jag tillbaka i full fart igen *L*
Radera