Träningsvärks-brist och dåligt flås.

Jag trodde nog att träningsvärken skulle kännas betydligt värre än vad den gör, med tanke på hur vissa muskler fick jobba i går på boxen. Det känns knappt alls, och lite besviken är jag nog. På sätt och vis. *L*

Däremot undrar jag om det är boxen fel/förtjänst eller allmän lathet som gjorde att jag var så grymt stum i benen i morse. Jag klev upp redan före 6 för att hinna med ett pass innan jobbet och redan när jag pallrade mig ut i köket kände jag att jag hade stans tyngsta fötter. De gick knappt att lyfta, utan jag fick bokstavligen hasa...

I trappan upp till gymmet (jisses, borde det inte finnas en hiss?) började jag förhandla med mig själv... Skulle jag köra styrka istället för kondition? Treadclimber istället för jogging?

Men NEJ! Nu var det jogging planerat, och jogging skulle det bli. PUNKT! 3 km, dessutom. (jag erkänner att det kändes som ett maraton, utan vätskekontroller)

Som vanligt värmde jag upp med 500 m rask promenad innan jag höjde farten och började jogga. Efter 250 meter var jag anfådd. Efter 500 var jag helt övertygad om att det aldrig skulle funka. Kanske jag skulle kunna gå vid varje kilometer, bara lite.... 


Då hände nåt jag inte trodde var möjligt, eller i alla fall sånt som inte var möjlig i mitt tidigare liv - jag bet ihop, bestämde mig för att fixa det, och fortsatta jogga. Efter 1 km var flåset okej och benen kändes lättare. Efter 2 km ville jag ge upp igen, men då hade jag ju gjort över hälften så det vore ju slös att ge upp då. Vid 3 km var jag grymt nöjd, snudd på kaxig, och jag kunde varva ner med 500 m promenad innan jag duschade och for till jobbet. (Gissa om det smakade bra med frukost då...)

Den känslan, eller förmågan, eller vad man nu ska kalla den... att inte ge upp fast det känns som om det är omöjligt att fullfölja.... det är så underbart att känna att man liksom vunnit över sin egen kropp, eller i alla fall över sin egen latmask.

För många är det kanske helt normalt att kunna pressa sig själv, men för mig är det nåt nytt, nåt jag lärt mig det senaste halvåret, så jag är fortfarande lite imponerad över mig själv.

Jag, som alltid undvikit allt som varit jobbigt, jag klarar nu av att pressa mig själv - och jag mår så jäkla bra av det!