Jag gick från att kunna jogga några minuter i taget till att faktiskt jogga en hel mil på bara några veckor, och det var väl inte det smartaste jag gjort i mitt liv. Det slutade med att en ledkapsel blev inflammerad. Vrång som jag är ville jag inte riktigt acceptera det, utan jag fortsatte jogga. Jag kände att jag lagt ner så mycket tid och förhoppning på Tjejmilen. Efter loppet gick jag över i en styrketräningsperiod istället och den konditionsträning jag haft sedan dess har mest bestått av Treadclimber (min stora kärlek).
I dag insåg jag att jag nog måste börja jogga igen om jag ska hinna upp till 10-kilometers-nivån utan att behöva stressa sönder kroppen. Kanallöpet är ju redan den 1 maj. Knappt 5 månader kvar, alltså.
Jag valde att gå i raskt tempo i en kilometer, eftersom höften mår bättre när den är varm. Sedan hade jag tänkt jogga 2 km. Visst tappar man flåset snabbt, men det gick ändå bättre än jag trott så när jag kom upp i 2 km så körde jag lite till. Efter 2,5 km valde jag att sluta i alla fall, fast det fanns ork kvar. Lite sunt förnuft har jag trots allt kvar.
Istället körde jag 5 minuter på stakmaskinen (och den är inte att leka med) och avslutade passet med 1 km i roddmaskinen.
Svettig och nöjd med insatsen åkte jag sedan hem, duschade lite och laddade upp för att proppa i mig julmat i massor i kväll. *L*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar