SENSATION!

Alla som känner mig vet att kombinationen 'Carina' och 'vita kläder' är sämre än 'bruna bönor' och 'anjovis'. Snudd på omöjlig, med andra ord. Jag kan stå helt stilla på golvet och ändå få smuts på mig, jag lovar!

Ändå tänkte jag faktiskt ha vita kläder på mig på avslutningen. Jag var smart nog att ta på mig dem det sista jag gjorde innan jag for hemifrån (nästan ute i bilen) för att minimera risken att frukosten lämnade avtryck på kläderna.

Före

Klockan 9:15 hade jag VITA och FLÄCKFRIA kläder..


7 timmar senare, efter några timmar på jobbet (som inte bara innehöll avslutning utan också en chokladkaka till fikat (!)), en glass på stan och ett besök hos Jessica på banken kom jag hem och inspekterade mina VITA kläder.... Och tänka sig, jag hittade inte ett enda spår efter glass, choklad eller andra materia som inte har på vita byxor att göra.


Jag är imponerad!

Efter

Morgonrunda på P4

Här i stan ligger ju P4, ja alltså inte radiokanalen (eller jo den också, men...) utan Försvarsmaktens P4. På deras område finns det motionsspår som är väldigt vackra och välskötta - men jobbiga!

Eftersom jag inte började förrän kl 9.30 i dag, men ändå skulle skjutsa maken till jobbet, och han råkar jobba på P4, tyckte jag det var ett bra tillfälle att ta en runda i deras spår. Bara som omväxling, och som en extra utmaning.

Alltså klev jag upp i morse, tidigt som bara den, drack lite yoghurt och gav mig i väg. Eftersom jag lämnade blod i onsdags hade jag inte så höga förhoppningar, men det gick lättare än jag befarat. Med tanke på banan alltså... Första kilometern gick på 7:11, den andra på 7:29. Sen kommer ett parti där det är en väldigt stygg backe, så där tappade jag lite. Totalt höll jag ett snitt på 7:30 min/km och det är jag väldigt nöjd med.

När det är ca 1,5 km kvar till mål kommer en lång och seg backe, men det gick bättre än jag trott. Värre var det då med en liten brant knick bara några hundra meter innan mål. Inte nog med att den är brant, den lurade dessutom mig. Jag hade koll på klockan och såg att det var ca 200 meter kvar - trodde jag - så jag tog ut stegen lite. LURAD! Banan har tydligen 240 bonusmeter, så när jag km till backen hade jag dels för hög fart, dels påbörjat nån liten spurt och dels (ja, jag vet att man ska ha bara två dels) hade jag just insett att det var längre kvar än jag trott.

Men vad då, har jag fixat de andra backarna så var det liksom inte tänkbart att ge sig i den här heller. Bara att bita ihop och trampa vidare.

Gissa om jag var svettig när jag väl gick i mål...

Fast det var bara att åka hem, duscha och äta riktig frukost (och den var nåt av det godaste jag ätit på länge) och så på med lite sommaravslutningskläder.

Nu är sommarlovet NÄRA!

Upp och ner, ungefär då...

Jag undrar hur man är skapt egentligen. I söndags joggade jag 11,5 km och tyckte det var kanske inte lätt, men inga större problem. I dag skulle jag ta en sjua, och höll på att stupa fullständigt efter ett par kilometer.

Samma kropp, samma ben, samma Carina - men långt ifrån samma dagsform!

Nu är det ju så att det mig bor det tydligen en liten självplågare, för att istället för att tappa lusten och slänga joggingskorna i soptunnan så är jag redan sugen på att ge mig ut på en ny runda bara för att visa mig själv att jag fasen kan bättre än så där.

I morgon har jag blodgivning så då blir det ingen jogga. Däremot ska jag pallra mig ner till Actic och köra ett pass. Det är nog si sådär en månad sen sist. *skäms*

På torsdag får det bli en vilodag och på fredag ska jag plåga mig själv genom att jogga femman i försvarsmaktens spår. Den rundan är inte att leka med. Jag misstänker att tiden på en femma där är i paritet med en sjua på Billingen. Och utmaningen är värre än en grön mil.

Äntligen!

Så kom jag mig äntligen för att dra på mig joggingskorna och bege mig upp till spåret. Jag har inte motionerat sen i onsdags, och det är helt klart för länge sedan. Jag känner ju att jag MÅR SÅ JÄKLA BRA av att ränna där uppe i skogen, att svettas och flåsa, att ta ut mig på ett positivt sätt.

Nu var jag inte så där mega-laddad när jag for upp, tvärtom. Kroppen kändes trött och tung. Jag lovade mig själv att det var okej att gå, bara jag genomförde en runda. Hellre snabb promenad än ingen motion, eller hur... Alltså gick jag ut kravlöst och lugnt, lät benen rulla på. Första kilometern gick på lite drygt 7 min, vilket är okej men inte mer. (kul att tänka på att jag, för mindre än ett år sen, ansåg att det var BRA att hålla sig under 8 min/km)

Spåret var lerigt och slirigt, och med onsdagens vurpa i färskt minne blev jag feg och saktade farten. Resten av rundan låg jag på runt 7:30 min/km. Totalt sett så snittade jag på 7:25 min/km vilket är en tid som jag borde kunna klå, men jag är nöjd ändå. När jag insåg att jag hade bara ett par kilometer kvar av rundan tyckte jag att det hade gått oförskämt enkelt även om det hade varit vissa backar som känts av skapligt.

Det är en häftig känsla att upptäcka att humöret stiger ju längre ut i skogen man kommer.

Dessutom började jag fundera på det här med att motionera. För ett år sen hade jag inte ens joggat en mil. Jag hade precis börjat överskrida 5 kilometersgränsen. Då tyckte jag att en femma var en normal runda och en sjua var en lång. Nu anser jag att en sjua är den korta sträckan och en femma springer jag inte ens på Billingen längre.

Jag har insett att jag behöver min motion för att må bra, och jag har till och med börjat ta med mig träningskläder när jag åker på resa.

Det är ju en rätt bra utveckling, tycker jag.

Tredje etappen påbörjad

Nu har jag anmält mig till den tredje, och sista, etappen i min Göta Kanalklassiker nämligen Göta kanalsimmet i Sjötorp den 4 augusti. Då är det meningen att jag ska simma 1550 meter för att sedan kunna skicka in mitt startbevis och håva hem en medalj som bevis för att jag genomfört alla tre delmomenten. Att jag dessutom kör dem samma sommar, fast man har 13 månader på sig, tycker jag höjer värdet lite för mig.

MOTION!!

I dag blir det motion. Hela kroppen skriker efter att få svettas, få utlopp för lite energi, få känna av endorfinerna. Jisses vad mitt tålamod inte är på topp i dag.

Min mobil krånglar, det räcker för att jag ska få en surläpp stor som ett mindre land i Afrika.

Mot Billingen, mot Billingen!

Upprätthållande verksamhet

Jag vet inte om det är nån lurkande förkylning som ligger och gror eller om det är att energin är slut så här i slutet av terminen men jag känner mig helt utslagen. Jag skulle kunna sova 14 timmar per dygn. All ork är borta och jag har fullt upp bara att hålla mig vaken. Alla bestyr i samband med flytten tar också energi så det känns som om jag går på reservtanken nu.

För att inte få fullständig soppatorsk kommer jag att hålla mig till en lite lugnare motionsplanering de närmaste två veckorna, eller 1,5 är det väl egentligen.

Nu är det inte så att motionen i sig tar energi, snarare ger den energi, men det är tiden den tar som stressar mig när jag känner att jag har så mycket att göra med packning och sånt.

En joggingtur i morgon, cykel till jobbet på måndag, jogging på tisdag, blodgivning på onsdag (och alltså vila onsdag och torsdag) och sen lite jogging nästa helg, det får räcka. *L*

Måndag och tisdag veckan därpå lär knappast innehålla nåt besök i spåret, då blir det jobb dagtid och tapetsering på kvällstid. Sen kan jag börja varje dag med motion om jag vill, för då har jag ÄNTLIGEN sommarlov!

Och då är det full fart med motionen igen!