I morgon, i morgon.... *nynnar*

En gång är ingen gång

Två gånger är en vana.

I dag var det dags att göra en Grön Mil. Testa formen lite inför loppet på tisdag, känna efter om betablockerarna tagit död på allt flås.

Här i stan har vi helt underbart väder i dag, strålade sol, lite lagom vind och inte för varmt. Perfekt jogga-en-mil-i-väder alltså.

Jag gick ut med målsättningen att orka jogga hela, så jag tog det rätt lugnt. Första kilometern kändes det rätt tungt, flåset var inte helt med skulle man kunna säga. Men när jag blev varmt så blev det lättare och jag kände mig inte ens lockad att smita över till den Gula Femman efter halva rundan.

Visst var jag trött, visst kändes vissa uppförsbackar som om de var dubbelt så långa som de såg ut, men jag fixade hela rundan utan att gå.

OCH jag fixade den under 75 minuter i dag igen. Okej, bara två sekunders marginal, men ändå under 75.

Snacka om Off Topic :)

Det var en amerikan, en engelsman och en burträskare som satt och skröt:
- Well, sa amerikanen. Vi har en så stor flotta så att om man lägger alla båtarna på en lång rad så bildar de en bro mellan Europa och Staterna.

Engelsmannen sa att de hade så stort flygvapen, så om alla planen var uppe samtidigt, kunde man inte se himlen.
- Ha, de e väl inget, sa burträskaren. På min petterniklas ryms det tretton kråkor.

Det trodde nu inte de andra så de drog av lite på sina påståenden.
- Well, sa amerikanen igen. Ska jag vara riktigt ärlig så får man hoppa mellan båtarna den sista biten.

- Ja, ska sanningen fram, sa engelsmannen, så ser man allt molnen mellan planen när de är där uppe.

- Jaja, sa burträskaren, mina kråkor satt nog inte så tätt heller...!  

Vilodag var det, ja...

Eller i alla fall vila från joggingspåret.

Att rensa vindsförrådet, att packa, bära, rensa, slänga är inte direkt nån VILA. Man blir skitig och svettig, men man känner sig nöjd och duktig efteråt. Ungefär som när man joggar, alltså. *L*

Vi har bott här i drygt tre år, och tydligen räcker det för att hinna samla på sig en väldig massa bröte (jo, det ordet finns!). Ni vet, saker som är bra att ha men som man inte vill ha framme. Suck.

Nu ska jag gå igenom alla kläder, rensa brutalt där också och passa på att göra mig av med en hel del gammalt. Då måste jag ju dessutom offra mig och köpa lite nytt. *ser nöjd ut*

I morgon blir det källarförrådet. Då ska det också bli en Grön Mil. Kära nån, det är 2 månader tills vi flyttar och jag känner redan hur mycket det är att göra.

Fyra dagar kvar

Jisses vad tiden går snabbt. Det var inte länge sen jag anmälde mig till Kanallöpet och då var det ju hur lång tid som helst kvar tills det var dags att springa. Nu är det fyra sketna dagar kvar. Var har hela april tagit vägen? Om nån har tjuvat en vecka eller två av mig så blir jag på allvar irriterad!

I dag har jag haft vilodag. I morgon blir det heller ingen jogging. Däremot blir det städning och packning i förrådet. Lika bra att passa på eftersom föreningen har hyrt en container nu så det är himla smidigt att göra sig av med skräp.

Om tiden ska gå så här snabbt är det bråttom att packa med tanke på att vi flyttar i sommar.

På söndag SKA jag jogga. Då SKA jag runt Gröna Milen. Punkt och slut!

Trevlig fredag på er alla!

Ibland blir det inte som man tänkt

Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. *L*

I många år, säkert 15, har jag haft extraslag på hjärtat nån gång ibland. Inte ofta, inte mycket, men så pass att jag känner det ibland. Jag kan känna det i några minuter, sen är det borta i veckor eller månader igen. Det är ofarligt men obehagligt, liksom.

Den senaste tiden, ett par veckor ungefär, har jag haft betydligt mer känningar av hjärtklappning och extraslag. Extraslag är jag ju van, men det här hjärtklappningen har jag sällan känt. Det känns liksom som ett tryck över lungor och bröstkorg och jag kan känna att min puls blir hårdare och lite oregelbunden.

Jag har tabletter att ta emot detta, betablockerare, men de drar ju ner flåset enormt så jag brukar undvika dem. Men, nu känns det som om det blir värre och värre. Jag har känt av det under ganska långa stunder, upp emot en timme och då mer som hjärtklappning än som extraslag. Det känns liksom ända upp i halsen på något vis.

I dag skulle jag springa Gröna Milen efter jobbet. Jag bytte om och åkte upp på Billingen och gav mig i väg ut i spåret. Moder Natur var snäll och gjorde ett uppehåll i regnet. Ganska tidigt kände jag att orken tröt. Det är svårt att sätta fingret på vad som inte stämde, för flåset funkade... men orken fanns ändå inte liksom.

Jag valde att byta bana efter 5 km och ta gula in i mål. Helt klart tappade jag lusten när kroppen inte svarade som den skulle och på väg in i mål tog jag ett beslut:

Nu blir det vila i 2 dagar, vila och betablockerare. Nästa motion blir på söndag, och då är jag förberedd på att jag har betydligt sämre flås. Jag tar tabletter fredag, lördag och söndag. Med lite tur så hinner det rätta till sig då och dessutom borde medicinen hinna gå ur kroppen innan loppet på tisdag.

För på tisdag ska jag springa hela jäkla loppet, det är ju första delen i min Göta Kanal-klassiker! 

Drygt 7 km i duggregn

Just som jag gick och bytte om till joggingkläder började det regna. Nu kan man ju tolka det som att jag inte skulle behöva jogga i dag, men glöm det. Jag är visserligen söt, men inte gjord av socker så jag smälter inte.

Jag for till spåret i Ryd. Snälla Madde tipsade mig om hur jag kunde förlänga rundan där så jag var lite sugen på att testa. Det gamla spåret i Ryd finns liksom kvar och hänger ihop med det ny, det som har elljus. Sammanlagt blev det nu närmare 5 km, men det kändes lite för lite så jag tog en liten sväng till. Den där extra rundan som Madde tipsade om innehöll ett parti med riktigt sviniga backar, så där så att bergsgetter slår en frivolt av glädje, men det var ändå en bra utfyllnad och det är riktigt bra spår där i Ryd. Jag ser det som ett stort plus att det radhus vi just köpt ligger bara några hundra meter från spåret. Jag längtar tills vi flyttar dit. Men nu kom jag visst från ämnet.

Totalt blev det lite drygt 7 km, vilket kändes alldeles lagom. Spåret var visserligen lite geggigt bitvis men inte värre än man kan förvänta sig efter regn och rusk. Tiden blev inte så där super-duper-bra men jag tyckte ändå att det kändes bra. Benen var rätt pigga och flåset hängde med även om lungorna var lite svårtflirtade just i det där partiet med mega-backarna.

Visserligen kan det kännas jobbigt och flåsigt att flänga runt i spåret, men det är samtidigt skönt och känns så nyttigt att jag älskar det. Inte ens fast det regnade tappade jag sugen, det var bara skönt med lite svalka.

Det enda jag möjligen ogillar är att jag inte kommit på hur underbart det är att motionera tidigare i livet.