Äntligen!

Så kom jag mig äntligen för att dra på mig joggingskorna och bege mig upp till spåret. Jag har inte motionerat sen i onsdags, och det är helt klart för länge sedan. Jag känner ju att jag MÅR SÅ JÄKLA BRA av att ränna där uppe i skogen, att svettas och flåsa, att ta ut mig på ett positivt sätt.

Nu var jag inte så där mega-laddad när jag for upp, tvärtom. Kroppen kändes trött och tung. Jag lovade mig själv att det var okej att gå, bara jag genomförde en runda. Hellre snabb promenad än ingen motion, eller hur... Alltså gick jag ut kravlöst och lugnt, lät benen rulla på. Första kilometern gick på lite drygt 7 min, vilket är okej men inte mer. (kul att tänka på att jag, för mindre än ett år sen, ansåg att det var BRA att hålla sig under 8 min/km)

Spåret var lerigt och slirigt, och med onsdagens vurpa i färskt minne blev jag feg och saktade farten. Resten av rundan låg jag på runt 7:30 min/km. Totalt sett så snittade jag på 7:25 min/km vilket är en tid som jag borde kunna klå, men jag är nöjd ändå. När jag insåg att jag hade bara ett par kilometer kvar av rundan tyckte jag att det hade gått oförskämt enkelt även om det hade varit vissa backar som känts av skapligt.

Det är en häftig känsla att upptäcka att humöret stiger ju längre ut i skogen man kommer.

Dessutom började jag fundera på det här med att motionera. För ett år sen hade jag inte ens joggat en mil. Jag hade precis börjat överskrida 5 kilometersgränsen. Då tyckte jag att en femma var en normal runda och en sjua var en lång. Nu anser jag att en sjua är den korta sträckan och en femma springer jag inte ens på Billingen längre.

Jag har insett att jag behöver min motion för att må bra, och jag har till och med börjat ta med mig träningskläder när jag åker på resa.

Det är ju en rätt bra utveckling, tycker jag.